Den stora lilla människan. Så liten, så stor, så mycket människa och så mycket av mig i henne. Ibland undrar jag om hon verkligen är fyra och inte fjorton. Det brukar pratas om trots men jag tror inte på det. Jag tror att det är vi vuxna som inte fullt ut förstår de små och deras behov för stunden. Ingen lätt sak att förstå. Men ändå, att det mer är vi vuxna som orsakar den än att de är de små som bär den.

 

 

Vi möter den här våren med naturen, men videkissar, krokusar och med små handskriva meddelande lite här och var. På sovrumsdörren står det mitt namn, hennes lika så och härom dagen kom jag hem till en lapp på kökssoffan där det står ”stop för Anna”, skrivet spegelvänt. Hon tycker visst inte att jag ska sitta där.

De små och deras fantastiska hjärnor. Jag är glad att jag får hänga med på ett hörn.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *