Här. Och nu.

 

Jag balanserar på någon linje.

Mellan där jag finner min kärna och mina ord.

Där allt blir till fart. Och frustration.

 

 

Naturen tar också fart. Som att den vet att det är nu. Eller aldrig.

 

Hon vill äta gurkorna men jag försöker förklara att de blir större sen. Allt hon vet och vill veta är nu. Jag tänker att jag också borde tänka så. Att allt och alla borde tänka mer så. Här. Och nu.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *