Vi har en hemlighet

 

Vi har en hemlighet.

När jag svänger av och kör där genom den täta skogen hamnar mina axlar lite längre ifrån mina öron. Platsen har samma melodi som min puls.

Jag besöker henne ibland. Hon har lika långt till 100 som jag har till 40. Tänk hur mycket erfarenhet och liv som finns i den kroppen och i det sinnet. Jag uppskattar henne och hon uppskattar mig, oavsett hur jag ser ut, oavsett allt. Hon uppskattar mitt besök. Att sitta vid hennes köksbord ger mig mening och en innerlig känsla av glädje och tillhörighet. Vårt kött och blod har samma ursprung. Och sådant som ofta har betydelse där ute har ingen betydelse här hos henne. Materiell lycka, makt, prestation, kroppshets och så får inget utrymme. Det är annat som räknas här. Och nu. Även om jag brukar stå rätt stadigt i vindarna från dessa så är det skönt med ett ställe där vinden faktiskt mojnat.

Bland blommande rosa pelargoner dricker vi kaffe och fikar sju sorters kakor, minst sju, pratar om svält i världen, om vilken gåva det är med ett nytt litet barn, om livet förr och om tacksamhet och om blommor. Om sådant som ger mig mening och djup. Sådant som får mig att känna livet i mig. Det riktiga livet.

Jag åker därifrån med tanken om hur viktigt det är att få var jag. Att ge mig själv utrymme att vara just jag. Att få följa de röster inom mig som ofta försvinner av bruset. Av stormen runt mig, i mig. Jag vet vad jag behöver. Jag vet det.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på Laleh och sjunger med, vill bara få vara mig själv..

och tänker på hemligheten.

Där i maggropen vet jag att det här blir som det ska och samtidigt försöker jag hejda mitt impulsiva jag från att skynda. Det blir precis som det är tänkt att det ska bli.

Jag vet det.

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Hemligheten

 

Vi har en hemlighet.

När jag svänger av och kör där genom den täta skogen hamnar mina axlar lite längre ifrån mina öron. Platsen har samma melodi som min puls.

Jag besöker henne ibland. Hon har lika långt till 100 som jag har till 40. Tänk hur mycket erfarenhet och liv som finns i den kroppen och i det sinnet. Jag uppskattar henne och hon uppskattar mig, oavsett hur jag ser ut, oavsett allt. Hon uppskattar mitt besök. Att sitta vid hennes köksbord ger mig mening och en innerlig känsla av glädje och tillhörighet. Vårt kött och blod har samma ursprung. Och sådant som ofta har betydelse där ute har ingen betydelse här hos henne. Materiell lycka, makt, prestation, kroppshets och så får inget utrymme. Det är annat som räknas här. Och nu. Även om jag brukar stå rätt stadigt i vindarna från dessa så är det skönt med ett ställe där vinden faktiskt mojnat.

Bland blommande rosa pelargoner dricker vi kaffe och fikar sju sorters kakor, minst sju, pratar om svält i världen, om vilken gåva det är med ett nytt litet barn, om livet förr och om tacksamhet och om blommor. Om sådant som ger mig mening och djup. Sådant som får mig att känna livet i mig. Det riktiga livet.

Jag åker därifrån med tanken om hur viktigt det är att få var jag. Att ge mig själv utrymme att vara just jag. Att få följa de röster inom mig som ofta försvinner av bruset. Av stormen runt mig, i mig. Jag vet vad jag behöver. Jag vet det.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på Laleh och sjunger med, vill bara få va mig själv.. ♬

och tänker på hemligheten.

Där i maggropen vet jag att det här blir som det ska och samtidigt försöker jag hejda mitt impulsiva jag från att skynda. Det blir precis som det är tänkt, när det är tänkt.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Jag bara vet nu.

 

Som alltid på mornarna stannar vi kvar i sängen, hon drar upp rullgardinen och vi låter blickarna vandra ut. Himlen där ute ligger som ett bomullstäcke och över vårt hus flyger sjöfåglar in. Svanarna syns där vid vasskanten, dom måste frysa väldigt tänker vi.

Än har inga knoppar brustit här hos oss i norr men spänningen finns i luften och snart släpper det nog. Ni vet när allt har tvekat och suttit fast och sedan, tillslut, tar en väldig fart och en bara får följa med. Jag ser fram emot att bara få följa med, det är som att jag kämpat länge nog nu.

Vägen har verkligen inte varit rak.

Men nu kan jag andas igen och har två fina barn. På resan har jag fått lov att lära mig om livet och om mig själv. Vem var jag egentligen innan?

Jag är glad att jag då inte visste vad det skulle kräva av mig för då hade jag nog aldrig vågat hoppa på. Då hade jag tvekat precis som träden nu gör.

Och ändå tänker jag att jag vill ha fler barn. Människan, så himla kraftfull alltså.

Om vi förstår denna kraft som vi alla har inom oss så förstår vi också vikten av att vi faktiskt medvetet väljer vad vi vill göra av den. Det kan ju många gånger bli så galet. Fast, om vårt fokus ligger i vår egen maggropen istället för hos andra, kan det ju bli alldeles precis rätt.

Jag har det senaste haft tid att leka med magkänslan och att åter komma i kontakt med min intuition. Och visst är det häftigt när den finns med en. När tankarna får kliva åt sidan och en bara vet.

Jag bara vet nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

I min studio

 

I sju månader har han hängt med mig som en liten apunge, dag och natt, överallt. Den fina första tiden, den tid då jag fått lära känna den lilla människa som vuxit i mig, han som sedan vuxit av den mat min kropp gett honom är en fantastisk tid. Ett mirakel. Men också bitvis en ganska krävande tid för min kreativ hjärna. Jag som fungerar bäst då jag får en ganska stor dos ensamtid har ibland känt mig kvävd. Kanske förstår du precis, eller så förstår du inte alls. Jag är glad att jag gett oss den tiden. Jag har tyckt om den. Men var sak har sin tid och nu kommer en ny tid.

Så igår, med gröt i den lilla ryggsäcken och pappa vid ratten åkte de alla tre en sväng och jag hade helt plötsligt en heldag i min ateljé, alldeles ensam. Skönt. Kosntigt. Men fint. Både för mig och för dem.

När de kom hem igen kunde hon inte hålla sig borta och vi delade lite tid här i ateljen, jag är glad att vi verkar dela det kreativa hon och jag. ❣

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Var sak har sin tid.

 

Klockan åtta kommer hon in till mig och Loa. Hon hälsar glatt god morgon och drar upp rullgardinen. Solens strålar hittar in och värmer sovrummet. Min blick vandrar ut genom fönstret och landar någonstans långt där borta i horisonten. Oftast har jag blicken och fokuset där borta, i framtiden. Jag trivs i tankar om framtid, i visioner och bland de där målen som finns i mitt inre.

Blicken framåt. Sällan i det förflutna. Inte så ofta här och nu även om jag blivit mycket bättre på det sedan mina barn kom. Det tackar jag dem för. Känslor av att vara här och nu gör gott.

Förr gjorde jag ofta verklighet av mina tankar. Det var enklare förr. Enklare att styra kosan mot det jag önskade, när jag bara hade mig själv att styra. Över natten kunde jag ha bokat en resa till ett varmt land, hoppat på en kurs eller skapat storslagna planer som fick livet att kännas i mig.

Försöker jag idag få livet i mig att kännas blir jag ofta frustrerad. Förmodligen för att det inte längre är så enkelt. För mig själv är det glasklart men kanske inte för de andra som påverkas av dem. Och det är inte längre ett alternativ att köra själv. Den tiden är förbi.

Som ett resultat av detta så består mina tankarna och visionerna nu för tiden oftare av känslor och förnimmelser än konkreta mål nerskrivna på ett papper. Och jag vet faktiskt inte om jag behöver storslagna planer längre. Ett fint här och nu räcker bra. Men än är jag inte riktigt där.

Där i horisonten vajar träden, mitt emellan krusar sig havet av morgonbrisen och här inne, här och nu, leker hon tittut med honom bakom en kudde i deras koja. Hennes favoritlek just nu är att bygga kojor till honom. Hon hämtat kuddar och filtar från husets alla hörn och han som inte kan krypa sitter glatt i dess mitt och skrattar.

Jag känner hur något i mig vill upplysa henne om att han snart kryper och att leken därmed kommer ta en annan vändning men hejdar mig. För så klart ska hon göra sina egna upptäckter och säkert kommer hon, som den stora snälla människan hon är, hitta ett sätt att leka med sin fina lillebror även då han kryper iväg och kanske mest förstör det hon skapar.

Var sak har sin tid. ♥

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

När saker i mig börjar gå långsammare får jag syn på det som verkligen spelar någon roll.

 

 

All snö har smält bort och vid vår husvägg grönskar det. Treåringen kommer in med små blombuketter av tussilago, scilla, snödroppar och krokusar nästan helt utan stjälkar och jag försöker så gott det går att få dem att leva i en äggkopp på bordet.

När naturen tar fart märker jag hur jag saktar in. Kanske lite som en vågskål. Som att mitt sinne behöver en viss mängt aktivitet men inte klarar av mer aktivitet än en viss mängd.

 

 

Just nu upplever jag en sådan tillfredsställelse i att tacka nej. Att välja bort. Och att välja bort blir ju också att faktiskt välja. Jag känner inte längre något behov att få vara med i de större sammanhangen utan är mest nöjd av att få vara med i de sammanhang som finns nära mig, nära naturen och i det sammanhang som finns i min kropp och i mina tankar.

En annan sak som jag blivit varse om är att jag både medvetet och omedvetet väljer bort det osanna. I texter. I bilder. När det kommer till mat och till människor. Förr konfronterade jag ofta det osanna, nu avviker jag från det. Det är något med lögnen, om än den är vit, som får mig att stänga dörren och gå. Det funkar liksom inte. Även om jag vet att den vita ibland kan vara bra så kan jag inte riktigt förlika mig med den och inte heller känner jag tillit till personen bakom. Inte på det djupa planet. Det planet som faktiskt spelar någon roll. Och jag vill att det ska spela roll. Det är då jag känner att jag verkligen lever, när saker spelar roll.

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Aprilväder

 

Hans lilla kropp är varm och nyvaken. Det är morgon, vi stannar kvar i sängen vid fönstret och har just dragit upp rullgardinen. Våra blickar möts av snö som faller. Det luktar härligt där ute, det vet jag. Det luktar vår, blött gräs och av växter som väcks till liv. Jag lägger märke till hur isen på havet sakta luckras upp och jag hoppas att de isfiskare, som förra veckan satt där, nu har avslutat säsongen.

 

 

Jag ser hur Loas blick fastnar på de stora snöflingorna. Mina gör detsamma. Och jag känner hur gärna jag vill ge honom det enkla. Tid och ro att se det lilla och låta det lilla bli det stora. Snöflingor som faller. Blommor som slår ut. Solens skuggor eller tystnad tillsammans med en god vän.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Ord i April

 

Det har snart gått ett halvår sedan han kom. Det är fredag eftermiddag, han sover i vagnen, hon sover på soffan och allt känns plötsligt så självklart. Det var länge sedan jag kände ett sådant lugn i min kropp. Saker har en tid, under några år, varit stormiga men sakta faller de åter på plats. Jag rensar bland intrycken, väljer bort det som tar mer energi än det ger. En sak i taget. Det var ju så här det skulle kännas. Livet. Jag är en kreativ själ. Jag är en tänkare. Och jag är en görare med många drömmar, dåligt tålamod och stora resurser. Jag gillar myllret men längtar till skogen. Jag tycker om människor men stannar bara hos de som är sanna. Jag vet inte var jag vill komma med orden. Kanske mest säga hej och berätta för dig vem och vad du kommer att möta här. Om du tror att du gillar den här platsen så säger jag varmt välkommen till dig. <3

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Nytt

nyar

 

Jag har så mycket kreativitet i min kropp, jag har så många tankar i mitt huvud, jag har så många drömmer jag vill leva och jag tänker dela dem här med er som vill läsa.

Inte fort, inte mycket men närvarande och ärligt.

Det blir mitt 2017.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+