Gå ut.

 

När hjärnan får snurr. Bara ut med dig Anna. Ut.

 

Spring en sväng. Ta ett dopp i havet. Eller kanske ännu hellre, bara stå still. Stanna upp. Känn vinden. Kylan eller värmen. Känn naturens puls. Hör ljudet. Blunda. Andas. Naturen är kraftfull. Och helande.

 

 

Det var blåsigt idag, en typisk kura-inne-dag. Men på lunchen tog jag mig ner till havet. Stod där. I vinden och kände livet i och runt mig. När jag var där började det snöa. I sidled. Det blåste storm. Jag skrattade. Och fotade. Och kände mig fri.

 

 

 

 

Jag har gått en kurs i höst. I Compassion mindset. Och jag tänker mycket på självmedkänsla nu. På vänlighet. Mot mig själv. Och mot andra.

 

 

Att ha självmedkänsla, att vara med sig själv och tycka om sig själv i med och motgång. Att inte vara så hård mot sig själv. Att tänka att jag gör så gott jag kan. Och att ha vänliga tankar om andra. Att vara vänlig mot andra, för att jag vill. För att jag faktiskt vill att just du ska ha det bra. För att det kan vara den sannaste glädjen. Den som handlar om vänlighet. Mot sig själv och mot andra.

 

 

När jag var hemma igen såg det ut så här på marken. Dagen till ära har jag invigt mina näbbkängor för säsongen. Och vet du. Det finns inga dåliga väder. Bara dåliga ursäkter att inte gå ut. Och vet du. Det finns inga dåliga känslor. Alla känslor är okej. Och jag tror att vi måste lära oss att vara med alla våra känslor.

Sov gott nu.

 

 

 

 

 

Då är nu.

 

När jag stänger en dörr. Så vet jag att en annan öppnas.

När jag säger nej. Vet jag att det möjliggör för något annat, bättre.

När jag ler vet jag att leendet smittar.

När jag väljer bort väljer jag också. När jag väljer väljer jag också bort.

När jag inte längre har ett behov av att få vara med i olika sammanhang. När mitt enda behov är att få vara jag. Göra min resa. Acceptans, inifrån och utifrån. Då är nu.


Här. Och nu.

 

Jag balanserar på någon linje.

Mellan där jag finner min kärna och mina ord.

Där allt blir till fart. Och frustration.

 

 

Naturen tar också fart. Som att den vet att det är nu. Eller aldrig.

 

Hon vill äta gurkorna men jag försöker förklara att de blir större sen. Allt hon vet och vill veta är nu. Jag tänker att jag också borde tänka så. Att allt och alla borde tänka mer så. Här. Och nu.

 

 

en kompis i mitt kök. och en hund.

 

Hemmajobb. Med bara hunden och en bra pod som sällskap. Ibland är det så skönt att kunna stanna hemma och jobba. Lika väl som att det ibland är så skönt att lämna hemmet och åka till en arbetsplats.

 

Måndag = keramik. Och kompisarna, jag är så glad att de är så uppskattade.

 

 

För att alla kompisar ska få samma storlek så använder jag en gipsform. Och så klart effektiviseras samtidigt hela processen en aning.

 

Leran jag jobbar i är stengods. Stengods av den enkla anledningen att min krukmakarvän använder stengods och det är hos henne jag håller till, när jag inte är i mitt kök, och det är även i hennes ugn som jag bränner kompisarna.

 

 

När de två sidorna plockats ur formarna jobbas de ihop. I det här läget ser kompisen mest ut som en ”fia med knuffpjäs”.

 

 

Därefter adderar jag hår, sedan streck i håret och slutligen ögon.

 

 

Det tar sin lilla tid. Nu ska kompisen torka, gärna långsamt så att den inte spricker. För att sedan skröjbrännas, glaseras och slutligen brännas igen.

Det finns en liten time lapse här, på Instagram.

 

 

 

 

att lära känna sig själv. så intressant.

 

 

i helgen möblerade jag om.
det är nog den där rastlösa sidan i mig som tar sig till uttryck. och kräver förändring. och jag svarar på den med att möblera om.
att lära känna sig själv. så intressant. ensamhet, nyfikenhet och acceptans har varit bra byggstenar. och att stanna upp i mellanrummen. för där finns möjlighet att umgås med djupet i sig själv.
och sedan, om intuitionen. den älskade pålitliga magkänslan. jag är i ett samspel med mig själv som det var länge sedan jag upplevde. det har nog att göra med att jag lyssnat mer på min magkänsla än mina tankar. jag säger nej. är hellre vän med min sanning än att andra ska gilla mig. och har inte längre behovet att vara med. autencitet. har valt bort och klivit ur sammanhang. för i de sammanhang jag väljer kräver jag äkthet och goda intentioner. resten få vara för sig själv.

Mitt eget sällskap och ett event

 

Jag tog bilen och körde de tio milen det är till Umeå för att gå på ett så trevligt event. Och på det fick jag ett dygn ensam. Med hotellövernattning och god mat. Så fint för mig. Jag har aldrig tråkigt i mitt eget sällskap utan finner alltid en ro och nöjdhet som jag sällan annars känner. Så många tankar som hinner tänkas klart och nya idéer som hinner födas. Och den där magkänslan blir så tydlig när jag är själv. Det är nog så att jag verkligen behöver ensamheten. Men så klart också sällskap. Tänker att jag är introvert, men samtidigt ganska social. Någon som känner ingen sig?

 

Tack alla inblandade.

 

Om du vill se vilka vi var, eller läsa mer om eventet så gör du det hos Clara.

 

Mina vänner Ida och Fanny, sådana pärlor. <3

 

Den stora lilla människan. Så liten, så stor, så mycket människa och så mycket av mig i henne. Ibland undrar jag om hon verkligen är fyra och inte fjorton. Det brukar pratas om trots men jag tror inte på det. Jag tror att det är vi vuxna som inte fullt ut förstår de små och deras behov för stunden. Ingen lätt sak att förstå. Men ändå, att det mer är vi vuxna som orsakar den än att de är de små som bär den.

 

 

Vi möter den här våren med naturen, men videkissar, krokusar och med små handskriva meddelande lite här och var. På sovrumsdörren står det mitt namn, hennes lika så och härom dagen kom jag hem till en lapp på kökssoffan där det står ”stop för Anna”, skrivet spegelvänt. Hon tycker visst inte att jag ska sitta där.

De små och deras fantastiska hjärnor. Jag är glad att jag får hänga med på ett hörn.

 

Februarisolen

Jag står här, när februarisolen möter mitt trötta ansikte märker jag hur stormen har mojnat. Och kvar står jag. Helare än någonsin tror jag. Samma, men ny. Det finns så mycket som jag gjort slut med, många, mycket, personer, ting, sammanhang, tankemönster. Och farten. Och kvar finns bara jag. Jag. och ärlighet. I mig har den alltid varit tydlig, men inte alltid runt mig. Kvar står jag. Jag vet vem jag är och vad jag behöver, för mig är inget annat längre tänkbart.

Jag märker hur det där som jag behöver kommer till mig, utan att jag egentligen vet om att jag behöver det, förrän jag omges av det. Och dem. Nu omges jag av det som låter mig vara jag. Ryggen är rakare, hjärtat mjukare och tankarna vänligare. Och stormen, hej då. Samtidigt som jag hoppas att den drar vidare och vänder upp och ner på någon annans verklighet, tänker jag motsatsen. Låt ingen annan gå igenom detta. Eller, låt alla gå igenom detta. Där i den mörkaste tunneln finns ljuset på andra sidan, ett mjukare sken, en varmare luft och en snällare tillvaro.

Jag tänker och tror att det här kommer märkas i min närvaro här och där. Och jag ser fram emot det. Introvert, ärligt, genuint, tydligt, hållbart, med närvaro. Och kreativiteten. Och hantverket, och naturen. Genom mig. ♡

Om tid och intuition

 

Tid är viktigare än pengar, det kanske kan låta så självklart men är nog ändå inte helt glasklart.

Inte tid som i att hinna mycket eller vara med på allt. Utan tid som i tid att inte göra någonting, inte någonting som kostar pengar eller energi i alla fall.

Vårt samhälle är mycket uppbyggt på prestation, fart, impuls, konsumtion och stress. Allt detta kan ju upplevas så roligt, berikande och tillfredsställande och jag ser hur många omedvetet uppskattar det och hyllar det, jag med ibland. Men om vi tänker efter så inser vi kanske att det inte är bra för oss, inte för oss själva, inte för våra medmänniskor och inte heller för vår jord det där med att jobba mycket, göra mycket och konsumera mycket.

 

Jag tänker att en kan ställa ordet impuls mot ordet intuition, magkänsla, den där tysta rösten som finns där inom oss, som vi hör när allt lugnat ner sig. Det är inte alltid helt enkel att höra den när vi kör med hög fart, nej. Om vi ska höra den tänker jag att det krävs att vi låter allt lugna ner sig lite och att vi inte agerar på första impulsen, kanske inte ens på den tionde impulsen. För det är först då, när allt lugnat sig som vi hör den, den inre rösten, magkänslan, intuitionen.

Nu mer är det den som får styra mig. Inte farten och impulsen. Utan magkänslan. Min intuition.

Som Ingrid Bergman sa det:

“You must train your intuition – you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide.”

 

 

Konsten och kreativitetens funktion.

 

Min chef brukar säga: Alla lika – olika – unika. Tänker att det är så. Att vi alla är så väldigt olika men ändå lika och samtidigt helt unika. Jag tror att det finns ett citat signerat Dalai Lama som lyder ungefär så här ”oavsett vilka åsikter vi har är vi alla lika på så vis att vi vill vara lyckliga och undvika lidande”.

 

 

Men ändå är vi ju så väldigt olika. Visst är det något vi märker av i relationer med andra, med varandra. Eller är det bara mitt känsliga jag? Nej, jag tror inte det. Jag läser mycket nu, om personlighetstyper, beteenden och diagnoser. Om utmattning, högkänslighet, överkänslighet och om att vara introvert i ett samhälle där det extroverta premieras. Och det är just där min konst får utrymme och min kreativitet kräver utrymme. Jag ska förklara lite längre ner.

 

 

I tidningen Family living för ett tag sedan fanns det en så fin mening, ”att få göra skillnad för andra människor genomsyrar allt”, jag tror det var hon som sa det. Och jag tänker att det är just det som gör att jag älskar mitt lärarjobb. Ni kanske har trott att jag bara jobbar med konsten, men nej så är inte fallet. Konsten och kreativiteten är mitt andingshål, det ställe där jag hämtar kraft och det ställe där jag får ro. Jag jobbar deltid med konsten men jag är också lärare. Jag har dubbla lärarexamen, lärare i förskolan och lärare i skolans tidigare år, alltså upp till klass fem och jag har en specialinriktning mot flerspårikghet med behörighet att undervisa i Svenska som andraspråk från ett år upp till SFI (Svenska för vuxna invandrare.) Nu jobbar jag i förskolan, med barn från världens alla hörn, barn som bär på erfarenheter som vi inte ens kan föreställa oss. Och vet ni jag älskar att vara en del av det, jag tycker det är så fint att kunna ge de här barnen en plats att vara trygg på. Att få möta deras föräldrar och ta hand om de små skatterna med största respekt och medmänsklighet, vilket kanske inte är en självklarhet när en flytt från krig. Jag älskar mitt jobb trots att jag blir så väldigt dränerad av det. Jag samspelar med de här små barnen på alla möjliga vis, så där som en måste göra när en inte delar samma verbala språk, jag är med dem och försöker förstå dem och ger mer av mig själv än vad jag ibland har att ge. Det kanske är dumt, men samtidigt så viktigt och det är helt omöjligt för mig att inte göra det. Jag tänker att det får vara så, att jobbet måste få dränera mig och jag tänker att det är värt det.

Det är just där och då mina kreativa uttryck och mitt konstnärliga skapande får så stor betydelse. För det är där jag finner min återhämtning. Och, jag tänker att det är allt det här som jag upplever i min vardag på jobbet som gör min konst så fylld av känslor och uttryck. Jag behöver alltså både och.

 

 

I konsten och det kreativa skapandet är jag alltid ensam, det är där jag får läka, det är där jag får andas, det är där jag får vila, det är där jag får vara med mig själv och det är där jag får lyssna till mitt hjärtas röst. Jag är er så evigt tacksam för det. Att ni uppskattar det jag gör. Att det finns flera av er som köper det jag gör, vilket faktiskt ger mig utrymme att fortsätta, ger mig utrymme att vara jag och ger mig utrymme att kunna vara en bra fröken till de små barnen. Jag är så tacksam för att ni låter min dröm få leva. Min dröm om ett liv i balans. Där jag får jobba deltid med konsten. Och jag kan bara sammanfatta det med att människan är människans glädje. Även om jag ofta blir helt galen på hur vissa människor fungerar. <3