Mitt eget sällskap och ett event

 

Jag tog bilen och körde de tio milen det är till Umeå för att gå på ett så trevligt event. Och på det fick jag ett dygn ensam. Med hotellövernattning och god mat. Så fint för mig. Jag har aldrig tråkigt i mitt eget sällskap utan finner alltid en ro och nöjdhet som jag sällan annars känner. Så många tankar som hinner tänkas klart och nya idéer som hinner födas. Och den där magkänslan blir så tydlig när jag är själv. Det är nog så att jag verkligen behöver ensamheten. Men så klart också sällskap. Tänker att jag är introvert, men samtidigt ganska social. Någon som känner ingen sig?

 

Tack alla inblandade.

 

Om du vill se vilka vi var, eller läsa mer om eventet så gör du det hos Clara.

 

Mina vänner Ida och Fanny, sådana pärlor. <3

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

 

Den stora lilla människan. Så liten, så stor, så mycket människa och så mycket av mig i henne. Ibland undrar jag om hon verkligen är fyra och inte fjorton. Det brukar pratas om trots men jag tror inte på det. Jag tror att det är vi vuxna som inte fullt ut förstår de små och deras behov för stunden. Ingen lätt sak att förstå. Men ändå, att det mer är vi vuxna som orsakar den än att de är de små som bär den.

 

 

Vi möter den här våren med naturen, men videkissar, krokusar och med små handskriva meddelande lite här och var. På sovrumsdörren står det mitt namn, hennes lika så och härom dagen kom jag hem till en lapp på kökssoffan där det står ”stop för Anna”, skrivet spegelvänt. Hon tycker visst inte att jag ska sitta där.

De små och deras fantastiska hjärnor. Jag är glad att jag får hänga med på ett hörn.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Februarisolen

Jag står här, när februarisolen möter mitt trötta ansikte märker jag hur stormen har mojnat. Och kvar står jag. Helare än någonsin tror jag. Samma, men ny. Det finns så mycket som jag gjort slut med, många, mycket, personer, ting, sammanhang, tankemönster. Och farten. Och kvar finns bara jag. Jag. och ärlighet. I mig har den alltid varit tydlig, men inte alltid runt mig. Kvar står jag. Jag vet vem jag är och vad jag behöver, för mig är inget annat längre tänkbart.

Jag märker hur det där som jag behöver kommer till mig, utan att jag egentligen vet om att jag behöver det, förrän jag omges av det. Och dem. Nu omges jag av det som låter mig vara jag. Ryggen är rakare, hjärtat mjukare och tankarna vänligare. Och stormen, hej då. Samtidigt som jag hoppas att den drar vidare och vänder upp och ner på någon annans verklighet, tänker jag motsatsen. Låt ingen annan gå igenom detta. Eller, låt alla gå igenom detta. Där i den mörkaste tunneln finns ljuset på andra sidan, ett mjukare sken, en varmare luft och en snällare tillvaro.

Jag tänker och tror att det här kommer märkas i min närvaro här och där. Och jag ser fram emot det. Introvert, ärligt, genuint, tydligt, hållbart, med närvaro. Och kreativiteten. Och hantverket, och naturen. Genom mig. ♡

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Om tid och intuition

 

Tid är viktigare än pengar, det kanske kan låta så självklart men är nog ändå inte helt glasklart.

Inte tid som i att hinna mycket eller vara med på allt. Utan tid som i tid att inte göra någonting, inte någonting som kostar pengar eller energi i alla fall.

Vårt samhälle är mycket uppbyggt på prestation, fart, impuls, konsumtion och stress. Allt detta kan ju upplevas så roligt, berikande och tillfredsställande och jag ser hur många omedvetet uppskattar det och hyllar det, jag med ibland. Men om vi tänker efter så inser vi kanske att det inte är bra för oss, inte för oss själva, inte för våra medmänniskor och inte heller för vår jord det där med att jobba mycket, göra mycket och konsumera mycket.

 

Jag tänker att en kan ställa ordet impuls mot ordet intuition, magkänsla, den där tysta rösten som finns där inom oss, som vi hör när allt lugnat ner sig. Det är inte alltid helt enkel att höra den när vi kör med hög fart, nej. Om vi ska höra den tänker jag att det krävs att vi låter allt lugna ner sig lite och att vi inte agerar på första impulsen, kanske inte ens på den tionde impulsen. För det är först då, när allt lugnat sig som vi hör den, den inre rösten, magkänslan, intuitionen.

Nu mer är det den som får styra mig. Inte farten och impulsen. Utan magkänslan. Min intuition.

Som Ingrid Bergman sa det:

“You must train your intuition – you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide.”

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Konsten och kreativitetens funktion.

 

Min chef brukar säga: Alla lika – olika – unika. Tänker att det är så. Att vi alla är så väldigt olika men ändå lika och samtidigt helt unika. Jag tror att det finns ett citat signerat Dalai Lama som lyder ungefär så här ”oavsett vilka åsikter vi har är vi alla lika på så vis att vi vill vara lyckliga och undvika lidande”.

 

 

Men ändå är vi ju så väldigt olika. Visst är det något vi märker av i relationer med andra, med varandra. Eller är det bara mitt känsliga jag? Nej, jag tror inte det. Jag läser mycket nu, om personlighetstyper, beteenden och diagnoser. Om utmattning, högkänslighet, överkänslighet och om att vara introvert i ett samhälle där det extroverta premieras. Och det är just där min konst får utrymme och min kreativitet kräver utrymme. Jag ska förklara lite längre ner.

 

 

I tidningen Family living för ett tag sedan fanns det en så fin mening, ”att få göra skillnad för andra människor genomsyrar allt”, jag tror det var hon som sa det. Och jag tänker att det är just det som gör att jag älskar mitt lärarjobb. Ni kanske har trott att jag bara jobbar med konsten, men nej så är inte fallet. Konsten och kreativiteten är mitt andingshål, det ställe där jag hämtar kraft och det ställe där jag får ro. Jag jobbar deltid med konsten men jag är också lärare. Jag har dubbla lärarexamen, lärare i förskolan och lärare i skolans tidigare år, alltså upp till klass fem och jag har en specialinriktning mot flerspårikghet med behörighet att undervisa i Svenska som andraspråk från ett år upp till SFI (Svenska för vuxna invandrare.) Nu jobbar jag i förskolan, med barn från världens alla hörn, barn som bär på erfarenheter som vi inte ens kan föreställa oss. Och vet ni jag älskar att vara en del av det, jag tycker det är så fint att kunna ge de här barnen en plats att vara trygg på. Att få möta deras föräldrar och ta hand om de små skatterna med största respekt och medmänsklighet, vilket kanske inte är en självklarhet när en flytt från krig. Jag älskar mitt jobb trots att jag blir så väldigt dränerad av det. Jag samspelar med de här små barnen på alla möjliga vis, så där som en måste göra när en inte delar samma verbala språk, jag är med dem och försöker förstå dem och ger mer av mig själv än vad jag ibland har att ge. Det kanske är dumt, men samtidigt så viktigt och det är helt omöjligt för mig att inte göra det. Jag tänker att det får vara så, att jobbet måste få dränera mig och jag tänker att det är värt det.

Det är just där och då mina kreativa uttryck och mitt konstnärliga skapande får så stor betydelse. För det är där jag finner min återhämtning. Och, jag tänker att det är allt det här som jag upplever i min vardag på jobbet som gör min konst så fylld av känslor och uttryck. Jag behöver alltså både och.

 

 

I konsten och det kreativa skapandet är jag alltid ensam, det är där jag får läka, det är där jag får andas, det är där jag får vila, det är där jag får vara med mig själv och det är där jag får lyssna till mitt hjärtas röst. Jag är er så evigt tacksam för det. Att ni uppskattar det jag gör. Att det finns flera av er som köper det jag gör, vilket faktiskt ger mig utrymme att fortsätta, ger mig utrymme att vara jag och ger mig utrymme att kunna vara en bra fröken till de små barnen. Jag är så tacksam för att ni låter min dröm få leva. Min dröm om ett liv i balans. Där jag får jobba deltid med konsten. Och jag kan bara sammanfatta det med att människan är människans glädje. Även om jag ofta blir helt galen på hur vissa människor fungerar. <3

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Fredag

Fredag hörrni, så välbehövligt här hos oss. Vi fick en vecka med sjuka barn, en meter snö på gården och dålig sömn. Ibland behövs det inte mer för att skapa obalans. Men idag är alla och allt på banan och nu stundar helgen och det känns fint.

 

I morse blev jag överöst av länkkärlek från härliga Anna-Lena. Vad en liten www-boost kan göra skillnad, tack fina du. I en kommentar till hennes inlägg på Instagram skrev hon om länkkärlek att, ”ja, vi måste hålla ihop och lyfta varandra” och vet ni, jag tänker också så. Det finns utrymme för oss alla att blomma, vi kan välja att se varandra som konkurrenter eller kollegor, som vänner eller fiender. Oavsett så tänker jag att det finns en väg och en plats för oss alla och vi behöver inte ödsla energi på att se varken varandra, våra likheter eller olikheter som ett motstånd eller problem, utan som en tillgång. Kanske ingen självklar tanke för dig, men för mig, oftast.

Veckan har varit rörig, och jag tror att när en springer för fort och blir lite vilsen så är det bästa receptet att ta ett steg tillbaka tillsammans med några djupt andetag, då brukar vägen åter visa sig igen. I alla fall för mig. För jag tänker att där någonstans finns en behaglig väg för oss alla att vandra. Det kan hända att vi inte ser den för allt brus och all fart i och omkring oss. Men den finns där. Kanske krävs det att vi umgås med oss själva lite mer, för att lära känns oss själva och vår egen väg. Några timmar i ensamhet är det allra bästa, i alla fall jag, kan ge mig själv.

 

Anna-Lena tipsade om mina kompispins och de hittar du i min webbshop. Trevlig helg till dig nu.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

18-01-15

18-01-15, jag väckte bloggen och invigde min nya ateljéplats.

Jag tillbringade dagen i ateljén, tillät mig att måla något tryggt och kravlöst, för att kunna lämna våningen med positiva känslor i kroppen. För är det något som styr mig så är det mina känslor. I det mesta. Och jag behövde få inviga platsen på ett fint och positivt sätt.

 

 

I ateljén tror jag att jag fick den finaste platsen, där vid fönstret med Storgatan nedanför och himlen i höjd med mina ögon. Och det finaste bordet har jag tagit med mig dit, inte sant?

 

 

Sedan vill jag bara meddela att jag har bestämt mig, återigen, att den här bloggen ska få leva. Jag tror jag skrev liknande ord sist jag tänkte samma sak, innan livet kom emellan.. att jag kommer uppdatera här, inte ofta och kanske inte mycket, men ärligt, äkta och nära. Jag hoppas att du ska gilla det. Och är något speciellt du vill att jag skriver om så låt mig få veta. <3

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Det är nu

 

 

 

 

Det fanns en tid när allt gjorde ont, när allt kändes fel. Allt blev fel.

Det var just den här tiden på året då, den tid som är nu då nätterna ännu är ljusa och sommarens allra första blommor tackar för sig. Det finns ord, känslor och lukter från då som har etsat sig fast men annars minns jag inte längre så mycket.

Allt efter då har varit något annat. Någon annan. Meningarna har varit svåra och kontexten otydlig. Men var sak har sin tid. Och jag hoppas innerligt att nästa kapitel är tydligare i både sin essens och i sitt framförande. Och att nästa kapitel är nu. Jag tror det. Något säger mig det.

Det finns en sak kvar innan bladet kan vändas. Något som pyr, som funnits med från då, från den dagen. En enorm längtan. Den sista pusselbiten. Och första. Ett måste. Även om resan lärt mig att vara mer än att styra. Så måste jag nu styra.

Jag försöker lyssnar till min intuition. Den brukar hjälpa mig med valen. Men längtan är stark och det gör det till ett sådan tillfälle då jag lätt blandar ihop dem, min längtan och min intuition. Där finns inte nog med stillhet för att höra vad som är vad. Men jag vet vad som saknas. Jag ska berätta för dig senare.

Idag ligger jag på en filt på en gräsmatta vid havet och skriver. Det är till den här platsen jag flyr. En nyckelpiga landar på min arm som för att påminna mig om nuet. Och nuet är fint. Jag känner livet i mig. Havet där nere är kallt, jag hoppas att jag vågar ta ett dopp. Bara en sån sak liksom. Livet. I mig. Runt mig.

Det är nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Jag bara vet nu.

 

Som alltid på mornarna stannar vi kvar i sängen, hon drar upp rullgardinen och vi låter blickarna vandra ut. Himlen där ute ligger som ett bomullstäcke och över vårt hus flyger sjöfåglar in. Svanarna syns där vid vasskanten, dom måste frysa väldigt tänker vi.

Än har inga knoppar brustit här hos oss i norr men spänningen finns i luften och snart släpper det nog. Ni vet när allt har tvekat och suttit fast och sedan, tillslut, tar en väldig fart och en bara får följa med. Jag ser fram emot att bara få följa med, det är som att jag kämpat länge nog nu.

Vägen har verkligen inte varit rak.

Men nu kan jag andas igen och har två fina barn. På resan har jag fått lov att lära mig om livet och om mig själv. Vem var jag egentligen innan?

Jag är glad att jag då inte visste vad det skulle kräva av mig för då hade jag nog aldrig vågat hoppa på. Då hade jag tvekat precis som träden nu gör.

Och ändå tänker jag att jag vill ha fler barn. Människan, så himla kraftfull alltså.

Om vi förstår denna kraft som vi alla har inom oss så förstår vi också vikten av att vi faktiskt medvetet väljer vad vi vill göra av den. Det kan ju många gånger bli så galet. Fast, om vårt fokus ligger i vår egen maggropen istället för hos andra, kan det ju bli alldeles precis rätt.

Jag har det senaste haft tid att leka med magkänslan och att åter komma i kontakt med min intuition. Och visst är det häftigt när den finns med en. När tankarna får kliva åt sidan och en bara vet.

Jag bara vet nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

När saker i mig börjar gå långsammare får jag syn på det som verkligen spelar någon roll.

 

 

All snö har smält bort och vid vår husvägg grönskar det. Treåringen kommer in med små blombuketter av tussilago, scilla, snödroppar och krokusar nästan helt utan stjälkar och jag försöker så gott det går att få dem att leva i en äggkopp på bordet.

När naturen tar fart märker jag hur jag saktar in. Kanske lite som en vågskål. Som att mitt sinne behöver en viss mängt aktivitet men inte klarar av mer aktivitet än en viss mängd.

 

 

Just nu upplever jag en sådan tillfredsställelse i att tacka nej. Att välja bort. Och att välja bort blir ju också att faktiskt välja. Jag känner inte längre något behov att få vara med i de större sammanhangen utan är mest nöjd av att få vara med i de sammanhang som finns nära mig, nära naturen och i det sammanhang som finns i min kropp och i mina tankar.

En annan sak som jag blivit varse om är att jag både medvetet och omedvetet väljer bort det osanna. I texter. I bilder. När det kommer till mat och till människor. Förr konfronterade jag ofta det osanna, nu avviker jag från det. Det är något med lögnen, om än den är vit, som får mig att stänga dörren och gå. Det funkar liksom inte. Även om jag vet att den vita ibland kan vara bra så kan jag inte riktigt förlika mig med den och inte heller känner jag tillit till personen bakom. Inte på det djupa planet. Det planet som faktiskt spelar någon roll. Och jag vill att det ska spela roll. Det är då jag känner att jag verkligen lever, när saker spelar roll.

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+