18-01-15

18-01-15, jag väckte bloggen och invigde min nya ateljéplats.

Jag tillbringade dagen i ateljén, tillät mig att måla något tryggt och kravlöst, för att kunna lämna våningen med positiva känslor i kroppen. För är det något som styr mig så är det mina känslor. I det mesta. Och jag behövde få inviga platsen på ett fint och positivt sätt.

 

 

I ateljén tror jag att jag fick den finaste platsen, där vid fönstret med Storgatan nedanför och himlen i höjd med mina ögon. Och det finaste bordet har jag tagit med mig dit, inte sant?

 

 

Sedan vill jag bara meddela att jag har bestämt mig, återigen, att den här bloggen ska få leva. Jag tror jag skrev liknande ord sist jag tänkte samma sak, innan livet kom emellan.. att jag kommer uppdatera här, inte ofta och kanske inte mycket, men ärligt, äkta och nära. Jag hoppas att du ska gilla det. Och är något speciellt du vill att jag skriver om så låt mig få veta. <3

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Det är nu

 

 

 

 

Det fanns en tid när allt gjorde ont, när allt kändes fel. Allt blev fel.

Det var just den här tiden på året då, den tid som är nu då nätterna ännu är ljusa och sommarens allra första blommor tackar för sig. Det finns ord, känslor och lukter från då som har etsat sig fast men annars minns jag inte längre så mycket.

Allt efter då har varit något annat. Någon annan. Meningarna har varit svåra och kontexten otydlig. Men var sak har sin tid. Och jag hoppas innerligt att nästa kapitel är tydligare i både sin essens och i sitt framförande. Och att nästa kapitel är nu. Jag tror det. Något säger mig det.

Det finns en sak kvar innan bladet kan vändas. Något som pyr, som funnits med från då, från den dagen. En enorm längtan. Den sista pusselbiten. Och första. Ett måste. Även om resan lärt mig att vara mer än att styra. Så måste jag nu styra.

Jag försöker lyssnar till min intuition. Den brukar hjälpa mig med valen. Men längtan är stark och det gör det till ett sådan tillfälle då jag lätt blandar ihop dem, min längtan och min intuition. Där finns inte nog med stillhet för att höra vad som är vad. Men jag vet vad som saknas. Jag ska berätta för dig senare.

Idag ligger jag på en filt på en gräsmatta vid havet och skriver. Det är till den här platsen jag flyr. En nyckelpiga landar på min arm som för att påminna mig om nuet. Och nuet är fint. Jag känner livet i mig. Havet där nere är kallt, jag hoppas att jag vågar ta ett dopp. Bara en sån sak liksom. Livet. I mig. Runt mig.

Det är nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Jag bara vet nu.

 

Som alltid på mornarna stannar vi kvar i sängen, hon drar upp rullgardinen och vi låter blickarna vandra ut. Himlen där ute ligger som ett bomullstäcke och över vårt hus flyger sjöfåglar in. Svanarna syns där vid vasskanten, dom måste frysa väldigt tänker vi.

Än har inga knoppar brustit här hos oss i norr men spänningen finns i luften och snart släpper det nog. Ni vet när allt har tvekat och suttit fast och sedan, tillslut, tar en väldig fart och en bara får följa med. Jag ser fram emot att bara få följa med, det är som att jag kämpat länge nog nu.

Vägen har verkligen inte varit rak.

Men nu kan jag andas igen och har två fina barn. På resan har jag fått lov att lära mig om livet och om mig själv. Vem var jag egentligen innan?

Jag är glad att jag då inte visste vad det skulle kräva av mig för då hade jag nog aldrig vågat hoppa på. Då hade jag tvekat precis som träden nu gör.

Och ändå tänker jag att jag vill ha fler barn. Människan, så himla kraftfull alltså.

Om vi förstår denna kraft som vi alla har inom oss så förstår vi också vikten av att vi faktiskt medvetet väljer vad vi vill göra av den. Det kan ju många gånger bli så galet. Fast, om vårt fokus ligger i vår egen maggropen istället för hos andra, kan det ju bli alldeles precis rätt.

Jag har det senaste haft tid att leka med magkänslan och att åter komma i kontakt med min intuition. Och visst är det häftigt när den finns med en. När tankarna får kliva åt sidan och en bara vet.

Jag bara vet nu.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

När saker i mig börjar gå långsammare får jag syn på det som verkligen spelar någon roll.

 

 

All snö har smält bort och vid vår husvägg grönskar det. Treåringen kommer in med små blombuketter av tussilago, scilla, snödroppar och krokusar nästan helt utan stjälkar och jag försöker så gott det går att få dem att leva i en äggkopp på bordet.

När naturen tar fart märker jag hur jag saktar in. Kanske lite som en vågskål. Som att mitt sinne behöver en viss mängt aktivitet men inte klarar av mer aktivitet än en viss mängd.

 

 

Just nu upplever jag en sådan tillfredsställelse i att tacka nej. Att välja bort. Och att välja bort blir ju också att faktiskt välja. Jag känner inte längre något behov att få vara med i de större sammanhangen utan är mest nöjd av att få vara med i de sammanhang som finns nära mig, nära naturen och i det sammanhang som finns i min kropp och i mina tankar.

En annan sak som jag blivit varse om är att jag både medvetet och omedvetet väljer bort det osanna. I texter. I bilder. När det kommer till mat och till människor. Förr konfronterade jag ofta det osanna, nu avviker jag från det. Det är något med lögnen, om än den är vit, som får mig att stänga dörren och gå. Det funkar liksom inte. Även om jag vet att den vita ibland kan vara bra så kan jag inte riktigt förlika mig med den och inte heller känner jag tillit till personen bakom. Inte på det djupa planet. Det planet som faktiskt spelar någon roll. Och jag vill att det ska spela roll. Det är då jag känner att jag verkligen lever, när saker spelar roll.

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Aprilväder

 

Hans lilla kropp är varm och nyvaken. Det är morgon, vi stannar kvar i sängen vid fönstret och har just dragit upp rullgardinen. Våra blickar möts av snö som faller. Det luktar härligt där ute, det vet jag. Det luktar vår, blött gräs och av växter som väcks till liv. Jag lägger märke till hur isen på havet sakta luckras upp och jag hoppas att de isfiskare, som förra veckan satt där, nu har avslutat säsongen.

 

 

Jag ser hur Loas blick fastnar på de stora snöflingorna. Mina gör detsamma. Och jag känner hur gärna jag vill ge honom det enkla. Tid och ro att se det lilla och låta det lilla bli det stora. Snöflingor som faller. Blommor som slår ut. Solens skuggor eller tystnad tillsammans med en god vän.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Ord i April

 

Det har snart gått ett halvår sedan han kom. Det är fredag eftermiddag, han sover i vagnen, hon sover på soffan och allt känns plötsligt så självklart. Det var länge sedan jag kände ett sådant lugn i min kropp. Saker har en tid, under några år, varit stormiga men sakta faller de åter på plats. Jag rensar bland intrycken, väljer bort det som tar mer energi än det ger. En sak i taget. Det var ju så här det skulle kännas. Livet. Jag är en kreativ själ. Jag är en tänkare. Och jag är en görare med många drömmar, dåligt tålamod och stora resurser. Jag gillar myllret men längtar till skogen. Jag tycker om människor men stannar bara hos de som är sanna. Jag vet inte var jag vill komma med orden. Kanske mest säga hej och berätta för dig vem och vad du kommer att möta här. Om du tror att du gillar den här platsen så säger jag varmt välkommen till dig. <3

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+