Februarisolen

Jag står här, när februarisolen möter mitt trötta ansikte märker jag hur stormen har mojnat. Och kvar står jag. Helare än någonsin tror jag. Samma, men ny. Det finns så mycket som jag gjort slut med, många, mycket, personer, ting, sammanhang, tankemönster. Och farten. Och kvar finns bara jag. Jag. och ärlighet. I mig har den alltid varit tydlig, men inte alltid runt mig. Kvar står jag. Jag vet vem jag är och vad jag behöver, för mig är inget annat längre tänkbart.

Jag märker hur det där som jag behöver kommer till mig, utan att jag egentligen vet om att jag behöver det, förrän jag omges av det. Och dem. Nu omges jag av det som låter mig vara jag. Ryggen är rakare, hjärtat mjukare och tankarna vänligare. Och stormen, hej då. Samtidigt som jag hoppas att den drar vidare och vänder upp och ner på någon annans verklighet, tänker jag motsatsen. Låt ingen annan gå igenom detta. Eller, låt alla gå igenom detta. Där i den mörkaste tunneln finns ljuset på andra sidan, ett mjukare sken, en varmare luft och en snällare tillvaro.

Jag tänker och tror att det här kommer märkas i min närvaro här och där. Och jag ser fram emot det. Introvert, ärligt, genuint, tydligt, hållbart, med närvaro. Och kreativiteten. Och hantverket, och naturen. Genom mig. ♡

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *