När saker i mig börjar gå långsammare får jag syn på det som verkligen spelar någon roll.

 

 

All snö har smält bort och vid vår husvägg grönskar det. Treåringen kommer in med små blombuketter av tussilago, scilla, snödroppar och krokusar nästan helt utan stjälkar och jag försöker så gott det går att få dem att leva i en äggkopp på bordet.

När naturen tar fart märker jag hur jag saktar in. Kanske lite som en vågskål. Som att mitt sinne behöver en viss mängt aktivitet men inte klarar av mer aktivitet än en viss mängd.

 

 

Just nu upplever jag en sådan tillfredsställelse i att tacka nej. Att välja bort. Och att välja bort blir ju också att faktiskt välja. Jag känner inte längre något behov att få vara med i de större sammanhangen utan är mest nöjd av att få vara med i de sammanhang som finns nära mig, nära naturen och i det sammanhang som finns i min kropp och i mina tankar.

En annan sak som jag blivit varse om är att jag både medvetet och omedvetet väljer bort det osanna. I texter. I bilder. När det kommer till mat och till människor. Förr konfronterade jag ofta det osanna, nu avviker jag från det. Det är något med lögnen, om än den är vit, som får mig att stänga dörren och gå. Det funkar liksom inte. Även om jag vet att den vita ibland kan vara bra så kan jag inte riktigt förlika mig med den och inte heller känner jag tillit till personen bakom. Inte på det djupa planet. Det planet som faktiskt spelar någon roll. Och jag vill att det ska spela roll. Det är då jag känner att jag verkligen lever, när saker spelar roll.

 

 

 

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *