Vi har en hemlighet


 

Vi har en hemlighet.

När jag svänger av och kör där genom den täta skogen hamnar mina axlar lite längre ifrån mina öron. Platsen har samma melodi som min puls.

Jag besöker henne ibland. Hon har lika långt till 100 som jag har till 40. Tänk hur mycket erfarenhet och liv som finns i den kroppen och i det sinnet. Jag uppskattar henne och hon uppskattar mig, oavsett hur jag ser ut, oavsett allt. Hon uppskattar mitt besök. Att sitta vid hennes köksbord ger mig mening och en innerlig känsla av glädje och tillhörighet. Vårt kött och blod har samma ursprung. Och sådant som ofta har betydelse där ute har ingen betydelse här hos henne. Materiell lycka, makt, prestation, kroppshets och så får inget utrymme. Det är annat som räknas här. Och nu. Även om jag brukar stå rätt stadigt i vindarna från dessa så är det skönt med ett ställe där vinden faktiskt mojnat.

Bland blommande rosa pelargoner dricker vi kaffe och fikar sju sorters kakor, minst sju, pratar om svält i världen, om vilken gåva det är med ett nytt litet barn, om livet förr och om tacksamhet och om blommor. Om sådant som ger mig mening och djup. Sådant som får mig att känna livet i mig. Det riktiga livet.

Jag åker därifrån med tanken om hur viktigt det är att få var jag. Att ge mig själv utrymme att vara just jag. Att få följa de röster inom mig som ofta försvinner av bruset. Av stormen runt mig, i mig. Jag vet vad jag behöver. Jag vet det.

I bilen på väg därifrån lyssnar jag på Laleh och sjunger med, vill bara få vara mig själv..

och tänker på hemligheten.

Där i maggropen vet jag att det här blir som det ska och samtidigt försöker jag hejda mitt impulsiva jag från att skynda. Det blir precis som det är tänkt att det ska bli.

Jag vet det.

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *