Anna
Det naturliga
Vi tar oss genom mars med mer frånvaro än närvaro. Så där som det är ibland.
Jag fastnar på det som är tyst, stilla och inte vill mig något. Det är där jag hittar något. Strukturer. Material. Naturen. Tilliten. Och nyfikenheten. Ser mig själv utforskar likt ett barn.
Det är keramik, clowner, fjällen och det är det där naturliga som verkar tilltala mig.
<
Min mammas gamla skolkritor.
Och fjällen. Vildmarken.
<
<
En regnbåge. I gråskala.
Och en björnkamrat.
Det är ungefär så här jag sammanfattar mars. Och väldigt många snuviga dagar med mina barn.
Februari
Med kärlek till februari. Hållbarhet. Natur. Med tempot långsammare. Det finns en norm. Om fart, uppmärksamhet och vilja. Men om jag lyssnar inåt så finns det väldigt lite där som egentligen vill vara högljutt.
Det högljudda är något inlärt. Det lågmälda vibrerar närmare min puls. Jag vill mycket. Men inte längre högljutt. Och inte på bekostnad av någon annan. Jag vill vara med. I allra högsta grad vill jag vara här. Leva. Leka. Göra. Skapa. Utveckla. Upptäcka. Samspela. Förändra. Beröra.
Just nu följer jag det mitt hjärta och min mage viskar. Det sägs att vi styrs av tre. Jag benämner dem, magens intuition, hjärtats röst och hjärnans logik. Jag märker att jag försöker att inte lyssna till den sista.
Kanske kommer det finnas saker jag ångrar att jag inte hoppade på. Eller stannade kvar i. Men jag kommer aldrig ångra att jag i första hand valde mina barn. Mitt hjärta. Eller för den delen valde mig själv.
Den skolan och samhället lärde mig att vara. Oss 80-talister att vara. Den är jag inte längre. Jag följer få normer. Jag vill inte det andra verkar vilja. Kanske är jag annorlunda. Kanske är jag efter min tid. Eller före. Men det spelar ingen roll. Jag är jag och jag vet.
att leka
Gå ut.
När hjärnan får snurr. Bara ut med dig Anna. Ut.
Spring en sväng. Ta ett dopp i havet. Eller kanske ännu hellre, bara stå still. Stanna upp. Känn vinden. Kylan eller värmen. Känn naturens puls. Hör ljudet. Blunda. Andas. Naturen är kraftfull. Och helande.
Det var blåsigt idag, en typisk kura-inne-dag. Men på lunchen tog jag mig ner till havet. Stod där. I vinden och kände livet i och runt mig. När jag var där började det snöa. I sidled. Det blåste storm. Jag skrattade. Och fotade. Och kände mig fri.
Jag har gått en kurs i höst. I Compassion mindset. Och jag tänker mycket på självmedkänsla nu. På vänlighet. Mot mig själv. Och mot andra.
Att ha självmedkänsla, att vara med sig själv och tycka om sig själv i med och motgång. Att inte vara så hård mot sig själv. Att tänka att jag gör så gott jag kan. Och att ha vänliga tankar om andra. Att vara vänlig mot andra, för att jag vill. För att jag faktiskt vill att just du ska ha det bra. För att det kan vara den sannaste glädjen. Den som handlar om vänlighet. Mot sig själv och mot andra.
När jag var hemma igen såg det ut så här på marken. Dagen till ära har jag invigt mina näbbkängor för säsongen. Och vet du. Det finns inga dåliga väder. Bara dåliga ursäkter att inte gå ut. Och vet du. Det finns inga dåliga känslor. Alla känslor är okej. Och jag tror att vi måste lära oss att vara med alla våra känslor.
Sov gott nu.
Då är nu.
När jag stänger en dörr. Så vet jag att en annan öppnas.
När jag säger nej. Vet jag att det möjliggör för något annat, bättre.
När jag ler vet jag att leendet smittar.
När jag väljer bort väljer jag också. När jag väljer väljer jag också bort.
När jag inte längre har ett behov av att få vara med i olika sammanhang. När mitt enda behov är att få vara jag. Göra min resa. Acceptans, inifrån och utifrån. Då är nu.
Här. Och nu.
Jag balanserar på någon linje.
Mellan där jag finner min kärna och mina ord.
Där allt blir till fart. Och frustration.
Naturen tar också fart. Som att den vet att det är nu. Eller aldrig.
Hon vill äta gurkorna men jag försöker förklara att de blir större sen. Allt hon vet och vill veta är nu. Jag tänker att jag också borde tänka så. Att allt och alla borde tänka mer så. Här. Och nu.
en kompis i mitt kök. och en hund.
Hemmajobb. Med bara hunden och en bra pod som sällskap. Ibland är det så skönt att kunna stanna hemma och jobba. Lika väl som att det ibland är så skönt att lämna hemmet och åka till en arbetsplats.
Måndag = keramik. Och kompisarna, jag är så glad att de är så uppskattade.
För att alla kompisar ska få samma storlek så använder jag en gipsform. Och så klart effektiviseras samtidigt hela processen en aning.
Leran jag jobbar i är stengods. Stengods av den enkla anledningen att min krukmakarvän använder stengods och det är hos henne jag håller till, när jag inte är i mitt kök, och det är även i hennes ugn som jag bränner kompisarna.
När de två sidorna plockats ur formarna jobbas de ihop. I det här läget ser kompisen mest ut som en ”fia med knuffpjäs”.
Därefter adderar jag hår, sedan streck i håret och slutligen ögon.
Det tar sin lilla tid. Nu ska kompisen torka, gärna långsamt så att den inte spricker. För att sedan skröjbrännas, glaseras och slutligen brännas igen.
Det finns en liten time lapse här, på Instagram.
att lära känna sig själv. så intressant.
i helgen möblerade jag om.
det är nog den där rastlösa sidan i mig som tar sig till uttryck. och kräver förändring. och jag svarar på den med att möblera om.
att lära känna sig själv. så intressant. ensamhet, nyfikenhet och acceptans har varit bra byggstenar. och att stanna upp i mellanrummen. för där finns möjlighet att umgås med djupet i sig själv.
och sedan, om intuitionen. den älskade pålitliga magkänslan. jag är i ett samspel med mig själv som det var länge sedan jag upplevde. det har nog att göra med att jag lyssnat mer på min magkänsla än mina tankar. jag säger nej. är hellre vän med min sanning än att andra ska gilla mig. och har inte längre behovet att vara med. autencitet. har valt bort och klivit ur sammanhang. för i de sammanhang jag väljer kräver jag äkthet och goda intentioner. resten få vara för sig själv.
Mitt eget sällskap och ett event
Jag tog bilen och körde de tio milen det är till Umeå för att gå på ett så trevligt event. Och på det fick jag ett dygn ensam. Med hotellövernattning och god mat. Så fint för mig. Jag har aldrig tråkigt i mitt eget sällskap utan finner alltid en ro och nöjdhet som jag sällan annars känner. Så många tankar som hinner tänkas klart och nya idéer som hinner födas. Och den där magkänslan blir så tydlig när jag är själv. Det är nog så att jag verkligen behöver ensamheten. Men så klart också sällskap. Tänker att jag är introvert, men samtidigt ganska social. Någon som känner ingen sig?
Tack alla inblandade.
Om du vill se vilka vi var, eller läsa mer om eventet så gör du det hos Clara.
Mina vänner Ida och Fanny, sådana pärlor. <3
Den stora lilla människan. Så liten, så stor, så mycket människa och så mycket av mig i henne. Ibland undrar jag om hon verkligen är fyra och inte fjorton. Det brukar pratas om trots men jag tror inte på det. Jag tror att det är vi vuxna som inte fullt ut förstår de små och deras behov för stunden. Ingen lätt sak att förstå. Men ändå, att det mer är vi vuxna som orsakar den än att de är de små som bär den.
Vi möter den här våren med naturen, men videkissar, krokusar och med små handskriva meddelande lite här och var. På sovrumsdörren står det mitt namn, hennes lika så och härom dagen kom jag hem till en lapp på kökssoffan där det står ”stop för Anna”, skrivet spegelvänt. Hon tycker visst inte att jag ska sitta där.
De små och deras fantastiska hjärnor. Jag är glad att jag får hänga med på ett hörn.
